I natt var det trångt i sängen. I alla fall på min sida ;). På ena sidan hade jag lilla T som helst ligger nära, nära. Och på andra sidan hade jag stora S som var lite krasslig och också ville ligga riktigt nära mig. Det var obekvämt, trångt och alldeles alldeles underbart!
Innan barnen kom hade jag nog endast flyktigt funderat kring samsovningens varande eller ickevarande. När stora S kom var han nöjd med att sova i sin spjälsäng större delen av natten till en början. Efter att han fyllt ett år var spjälsängen inte populär längre, och då började han sova med oss föräldrar istället. Så fortsatte det fram tills han var 20 månader och lilla T föddes. Lilla T ville INTE sova själv. Faktum är att hon aldrig ville vara själv sina första månader i livet, hon ville ha konstant kroppskontakt. Så länge hon fick det var hon nöjd och nattetid sov hon helst på oss. I denna veva började stora S sova i gästrummet med sin pappa. Min kloka svåger sa en gång att "bara man får sova så spelar det ingen roll hur man sover" och den tesen anammade vi. Efter ett par månader inredde vi ett nytt rum till stora S och i samband med detta valde han att börja sova själv (fast rätt ofta tassar han över till stora sängen framåt småtimmarna). Lilla T sover dock fortfarande med oss i stora sängen men vi är ganska så säkra på att hon kommer att ha slutat göra det innan hon fyller 20 år ;).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar